Jag ska erkänna en sak. Under vintern har jag funderat på om jag skulle sluta med bröllop. Främst för att det är svårt att få ihop med resten av livet just nu. Småbarnsvardagen, mannen som jobbar/tävlar mycket på sommaren, många lördagar försvinner iväg, långa SLITIGA arbetspass och allt jobb efteråt. Så när jag körde till sommarens första bröllop tänkte jag för mig själv; jag ger det en säsong till.
I kyrkan under Louise och Roberts vigsel pratade prästen om de som inte längre fanns bland oss och som tyvärr inte kunde vara med den här stora dagen. Och då slog det mig med full kraft. Det gick inte att låta bli att gråta där längst bak i kyrkan. JAG ÄR HÄR. Brudparet har bjudit in sin familj, sina vänner och MIG, en för dem mer eller mindre okänd människa. Det förtroendet är så stort att det går inte att fatta. Jag har det otroligt stora privilegiet ATT VARA HÄR på deras dag. Det finns många människor som hade önskat att få ha möjligheten att uppleva deras dag men som inte kan, men det får jag.
Den insikten gjorde mig så himla ödmjuk inför uppgiften det är att plåta någons bröllop. Den där känslan som bara bröllop kan ge, att verkligen göra något meningsfullt är så otroligt härlig och jag ÄLSKAR verkligen det.
Från botten av mitt hjärta, tack Louise och Robert för att ni bjöd in mig till er dag. Den sparar jag på en extra speciell plats i mitt hjärta.
