Idag har jag varit din mamma i ett år. Jag längtade efter dig långt, långt innan du fanns. Bestämde att du skulle heta Elliot när jag gick i gymnasiet. Att du skulle bli en pojke visste jag bara. När jag inte kunde sova så tänkte jag på hur det skulle kännas när du låg på mitt bröst och snusade. Jag funderade över hur du skulle se ut. Om jag och pappa skulle göra ett bra jobb som föräldrar.
Och sen kom du till sist. Alldeles grå när barnmorskan la dig på mitt bröst. Pappa grät. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Bara blundade. Du låg så högt upp så jag såg inte hur du såg ut. Jag frågade pappa om du var söt. Han nickade, men kunde knappt svara för att han grät så mycket. Jag sov inte en blund på hela den natten. Låg bara och tittade på dig.
Ett helt år sen. Tänk att ett år kan gå så ofantligt fort men också så otroligt långsamt. Att du inte har funnits känns så avlägset. Det mest självklara är du. Även fast jag inte riktigt visste vad jag skulle känna som mamma när du precis var nyfödd så vet jag precis nu. Att vara din mamma känns som att ha superkrafter. Jämt. Var jag än går och vem jag än träffar så bär jag med mig dig och oss. Det starkaste av allt. Vetskapen om att du finns får mig att kunna göra vad som helst. Tänk alla människor jag försökt göra mig till inför, låtsas vara någon jag inte är för att imponera. När den enda människan i världen jag vill imponera på är dig.
Jag älskar dig Elliot.
/Mamma
Underbart skrivet!! 🙂 Elliot kan skatta sig lycklig som har en mamma som du!
Tja, pappa är säkert jättebra han också, men honom har jag ju inte träffat! 😉
Känner definitivt igen mig också – våra fina pojkar! <3